Mina dagar ser alltid likadana ut. Jag vaknar ofta av mig själv någon gång mellan fyra och fem på morgonen. Det första jag gör när jag vaknar är att svälja ner några piller för att sedan bädda ner mig i min soffa med värmefilten för att titta på min serie. Efter ett tag börjar medicinen verka och jag klarar av att lägga datorn på magen för att kolla min mejl. När jag gjort det öppnar jag ett tomt dokument för att skriva ett blogginlägg.
 
 
Men det hat hänt något de senaste veckorna. Alla ord tycks bortflugna. Jag stirrar på det tomma dokumentet, låter sedan blicken vandra upp i taket för att sedan fästa sig på det tomma dokumentet igen. Och så håller jag på, ibland i en hel timme. Lyckas jag slutligen hitta några ord i gömmorna så raderar jag dem efter ett tag för jag tycker inte att det jag skrivit duger.  
 
 
Vad det här beror på vet jag inte. Kanske beror det på att mina dagar alltid ser likadana ut och att jag inser hur otroligt tjatigt det är att skriva om att jag vilar, tittar på serier och sover. Kanske handlar det om att jag är så uppgiven just nu och inte längre bryr mig om saker och ting. Ingenting spelar längre någon roll. Jag är inte motiverad. Jag är inte glad. Jag är inte inspirerad.
 
 
Jag vill uppmuntra. Jag vill dela med mig av min kunskap. Jag vill inspirera.  Jag vill skänka hopp. Jag vill beröra. Men jag kan inte ljuga. Jag kan inte låtsats som att allt är en solskenshistoria och ljuga ihop mina inlägg. Det är bättre att jag är ärlig. Det komma komma en tid där jag kan dela med mig av allt det där jag vill, men det är inte nu. Och jag får hela enkelt acceptera att jag mest har mörker att skriva om. Jag tror att det är viktigt att vara ärlig. Sjukdomarna har gjort mitt liv till ett helvete, men jag vet också att jag kommer bli fri från dess murar. Min själ kommer att läka, någon gång.

4 kommentarer

Nilla

15 Dec 2014 10:55

Styrkekram <3

Svar: Tack, detsamma till dig <3
vinglamedvingar.blogg.se

Lena

15 Dec 2014 20:40

Jag håller inte med dig om att dina ord fattas dig. Varje "rubrik" som du har till dina inlägg är som en hel historia i sig. Så vackra, vemodiga och tankeväckande.
Varje rubrik skulle kunna bli en tavla. Svart ram och med orden vackert präntade. Jag lovar att jag skulle köpa minst tio stycken. Tänk efter så många inlägg du skrivit, så många fantastiska inledningar. Texterna skulle räcka till många orginaltavlor. Dessutom har du med underbara bilder i din blogg, en bild till orden skulle göra tavlan ännu vackrare
Som MEsjuk känns orden rakt in i hjärtat och de skulle ge omgivningen en bra förståelse hur det känns för oss med ME.
Sedan när du sålt många, många tavlor så köper du en biljett till Spanien. Jag har ett hus på syd/ost kusten och du får gärna bo hos mig om du vill. Vi kan sitta på terrassen, under det stora parasollet och med solglasögonen på förstås. Vi blickar ut över havet, dricker nypressad apelsinjos, pratar lite eller bara sitter tysta och låter solen värma upp och ta bort mycket av smärtan.
Jag känner med dig.
Kram från Lena

Svar: Tack så hemskt mycket, det betyder massor att få höra det! När jag inte längre kan beröra folk från scenen vill jag hitta nya sätt att få ge människor olika känslor. Vilken bra idé med tavlorna. Det är faktiskt många som tycker att jag ska göra något av mina rubriker, så jag kanske ska se till att få ihop någonting. Och det låter alldeles fantastiskt att få komma och hälsa på dig, så fint av dig att tänka på mig. Det du beskriver låter som en dröm. Tack för dina ord <3 Kram
vinglamedvingar.blogg.se

Linda

16 Dec 2014 21:32

Sänder dig många varma kramar och önskar varje dag att du ska få må bättre!! Sköt om dig lilla du. 💜💛💚

Svar: Tack kära du. Önskar dig detsamma och hoppas att du har det bra såhär i juletider. Kram
vinglamedvingar.blogg.se

Lena

20 Dec 2014 14:16

Vännen, vart har du tagit vägen? Saknar dina fina inlägg på bloggen. Kram Lena

Svar: Åh, tack fina du! Jag har varit i Stockholm och njutit av musikal och teater. Men nu är jag tillbaka och har massor att berätta! Kram
vinglamedvingar.blogg.se

Kommentera

Publiceras ej