Dagen är nästan över och jag vet inte om jag tycker om det eller inte. Förut avskydde jag kvällarna, jag var rädd för att stänga datorn och tv:n och släcka lampan och behöva ta itu med verkligheten, även om det bara var tio minuter innan jag somnade. Jag var ivrig att få starta en ny dag. En tidig morgon. Se himlen ljusna och nästan känna lugn inuti bröstet.
Morgnarna är inte så fantastiska längre. De har förlorat all sin magi. All vaken tid är dålig. Symptomen hopar sig och tröttheten förgör mig. Vilken tid på dygnet det är verkar inte längre spela så stor roll för psyket. Jag är så avtrubbad. Så tom. Och så kall. Och samtidigt kämpar jag med ett hjärta som slåss oregerligt så själen tar skada.
Outhärdliga dagar. Smärtsamma tankar. Och en bortdomnad själ. Ingen ljusning i horisonten, fast att jag försöker se den. Trots att jag skjuter mörkret ifrån mig så är det ändå natten som regerar. Mardrömmarna speglar av sig i vakenheten och jag dunkar huvudet i väggen, förtvivlad över att det inte finns något hopp. Inte ens lite.
Jag borde vara hoppfull inför onsdag, en professor är duktig på sin sak. Men jag är så rädd för att hoppas för jag vill inte bli besviken. Vill inte falla från hopp till förödelse. Men även om jag inte vill erkänna det så bär jag nog ändå på ganska mycket hopp inför onsdag. Som om det är en hemlighet. En hemlighet jag inte ens vågar berätta för mig själv.
Det ska bli bra det här. Till slut. Någon dag. Det ska det. Jag ger mig inte!
1 kommentarer
Christina
06 Dec 2014 23:05
Håller tummarna för att den där professorn vet hur han ska kunna hjälpa dig. Krya på dig!
Kram
Kommentera