Jag vaknar tidigt. Ute är det mörkt och en storm slår sig fram utan att visa hänsyn. Jag släpper in vinden i mitt hem, kanske får den tag om mig, virvlar mig till Oz där jag får vara frisk och dansa på regnbågarna innan jag tvingas återvända till mitt svartvita liv.
Och jag inser att mitt liv är över. Det känns som det. Det kommer ta slut vilken sekund som helst. Och innan dess försöker jag leva. Försöker få ut så mycket som möjligt ur livet innan det är för sent.
Men jag lever inte. Inte alls. Jag kan inte, hur gärna jag än vill. Och jag vill. Jag vill leva. Jag vill leva tills jag blir minst hundra år gammal. Jag vill se tillbaka på mitt liv, räkna alla äventyr och inse att det är omöjligt att få plats med allt spännande jag fått uppleva i minnet. Jag vill vara hundra år och vara nöjd med hur livet blev. Nöjd över att jag levde och inte lätt livet glida mig ur händerna.
Men det är precis det som sker just nu, livet glider mig ur händerna och jag kan inte göra någonting åt det. Jag ligger här och känner hur sjukdomarna dränerar mig på allt liv. Och en del av mig kämpar, slåss och vägrar ge sig, men en del av mig bryr sig inte längre. Och det är skrämmande att inte längre orka bry sig.
Jag måste se på det här som något tillfälligt. Jag måste se ett liv som frisk framför mig. För verklighetens avgrundsdjup släpper inte in något ljus, därför tänker jag aldrig ens ägna verkligheten en tanke, för då slukar den mig på en gång och jag kommer aldrig kunna ta mig där ifrån.
Så jag tänker på regnbågarna. På fåglarna och våren. Havets oändliga skönhet. Tänker på solstrålarna som letar sig igenom lövskogarnas täta trädkronor.
Kommentera