vinglamedvingar.blogg.se

Det är söndag och det regnar. Jag är trött, redo att krypa ner under täcket igen. Halsen svider envist, lika envist som den gjort i snart en månad, om min tidsuppfattning stämmer. Förr gjorde den mest ont vid överansträngning men nu har det varit såhär varje dag, redan när jag vaknar. Skulle det betyda att kroppen blir överansträngd av att sova? Skrattretande! Men allting tolkas väl som överansträngning av den här dumma kroppen så jag är inte förvånad. Tack och lov så ska jag och mitt Guldhjärta bara ta det lugnt idag. Eller jag ska det lugnt, mitt hjärta kommer med all säkerhet busa på som det busfrö han är.

 

Igår hade jag finbesök av en kär vän. Vi gosade med Guldhjärtat, rullade runt mig på stan och satt i soffan och pratade. Det var kämpigt för jag kallsvettades, hade mycket värk och kände mig febrig. Men vi hade trevligt ändå och det kändes så bra att jag kunde hantera situationen och fokusera mer på min vän än på smärtan.

 

Men en stund innan min vän skulle åka så slog en enorm trötthet ner över mig. Det var nästan omöjligt att hålla ögonen öppna när vi satt och pratade. Och jag fick avbryta våra samtal för att fråga vad vi egentligen pratade om, även om jag precis sagt någonting om ämnet. Det kändes som att jag hade tagit mina sömntabletter, vilket jag inte gjort. Men jag var väl överansträngd helt enkelt.

 

Nu blir det stora mängder kaffe!