vinglamedvingar.blogg.se

Det var en ung, mörkhårig, tatuerad sjuksköterska som ropade mitt namn när jag var på akuten. Hon hälsade på mig och min mamma som att hon kände oss. Jag trodde att det var någon mamma kände medan mamma i sin tur trodde att det var någon jag kände.

 

Jag la mig på britsen och jag berättade varför jag där. Jag sa att huvudvärken blivit mycket mer intensiv den senaste månaden, att jag gått upp 30 kilo på 10 månader, att jag inte ens kan prata utan att bli andfådd eller byta kanal på tv:n utan att få mjölksyra i armen. Jag sa att min kropp ger upp.

 

Hon mätte mitt blodtryck och det såg fint ut. Hon stack mig i armen och tog lite blod. Hon ställde frågor, både sådan som rörde mina sjukdomar och sådant som skulle få mig att tänka på annat.

 

Hon pratade om min medicinlista. Hon sa att jag förmodligen är alldeles för övermedicinerad och att det kan vara så att flera av mina mediciner inte går ihop. Hon sa att jag ska slänga listan med mediciner i ansiktet på mina läkare och säga åt dem att gå igenom listan mycket noga.

 

Vi pratade även om min kraftiga viktuppgång. Hon sa att hon förstod hur jobbigt det måste vara att inte känna igen sin egen kropp. Och hon sa att hon såg på mig att jag både är mycket sjuk och att jag mår riktigt dåligt. Och hon menade vad hon sa. På riktigt. Det var inte bara något hon sa för att framstå som trevlig, hon brydde sig verkligen.

 

När hon kom tillbaka efter att hon pratat med läkaren så förklarade hon att de tyvärr inte kunde göra mer på akuten utan att detta var ett ärende för vårdcentralen. Hon sa att vi skulle ringa vårdcentralen på en gång och kräva en tid omedelbart. Hon sa att de kommer säga att det inte finns tid förrän om några veckor men det skulle vi inte acceptera. "Då får det ordna fram en tid i alla fall", sa hon. "Stå på er och ge er inte".

 

Någonstans här började mina tårar rinna och jag stirrade bara upp i taket. Sjuksköterskan torkade en tår från kinden och kramade sedan om min axel. "Jag förstår att det är skitjobbigt för dig att höra att du måste åka hem igen utan att vi gjort ett skit. Jag önskar verkligen att jag kunde hjälpa dig, men tyvärr kan vi inte göra det här. Men säg till dina läkare att de MÅSTE göra något nu. Du kan inte ha det såhär".

 

Hon sa en massa bra saker. Sådant man verkligen inte väntar sig att någon inom vården ska säga. (Som när vi pratade om att det inte kunde vara roligt att jobba en fredagkväll med en massa patienter som kommer direkt från krogen. Sjuksköterskan sa att det faktiskt var söndagsförmiddagar som var väst. "Då vaknar alla och är bakis och har en massa ångest över saker de gjort under helgen och då kommer de hit. Fast det är väl inget fel med det egentligen, vi ska inte döma. Vi har väl alla varit där och legat där och kräkts") Dessvärre minns jag inte så mycket, för all luft gick ur mig när jag grät. Min mamma var frustrerad, men vänlig. Hon förklarade att de sakerna som sjuksköterskan sa att vi skulle göra på vårdcentralen var precis samma sak de sagt på vårdcentralen. Hon förklarade att vårdcentralerna dessvärre alltid lämpar över de mesta på akuten, men det är vårdcentralens uppgift att skicka remisser till olika specialister när de själva inte kan göra mer. De ska alltså inte skicka en till akuten.

 

Den här fantastiska sjuksköterskan svor och hade sig när hon peppade mig och min mamma till att stå på oss och verkligen inte ge oss. Hon sa att vi ska vara besvärliga och inte acceptera detta kringkastande. "Var en bitch", sa hon. Och mitt i alla tårar så var jag tvungen att le.

 

Jag tackade henne för det fina bemötandet och sa att jag tyvärr träffat många idioter inom vården. "Jag vet, jag jobbar med hälften av dem", svarade hon.

 

Hon önskade mig lycka till och sa att det kommer att bli bra en dag. Det är sådana vardagsänglar som världen behöver.