vinglamedvingar.blogg.se

Jag tänker att jag kommer ha ett liv igen en vacker dag. Önskar, vill och tror. Av hela mitt hjärta. En del kanske tror att jag lever i någon slags förnekelse, att jag lurar mig själv genom att inte acceptera mina sjukdomar. Men jag har en så stark känsla om att det kommer lösa sig. Kanske kommer jag aldrig bli frisk, men jag tror att jag ska komma att må så mycket bättre. Så pass bra att jag kan ha det liv jag drömmer om, även om jag fortfarande måste slåss med många symptom.

 

Det är dock svårt att föreställa sig att få livet tillbaka när man försämras såhär kraftigt som jag gör nu. Speciellt de senaste veckorna. Det går fort. Fruktansvärt fort. Och det är skrämmande.

Den 10 december har jag tid på medicin- och diabetesmottagningen i Lund. Då ska jag få träffa specialisterna som tagit hand om mina röntgenbilder av hypofysen. Enligt min endokrinolog så har alla utredningar redan gjorts, men om jag blir kallad av dessa specialister så finns det kanske hopp om att min endokrinolog missat något som de andra läkarna ser.

 

Det är exakt en månad till den 10 december och jag måste försöka hålla ihop mig själv till dess. Det känns lite som att det här är min sista chans. Jag hoppas att de ska hitta något som går att åtgärda. Att något är helt galet i mitt hormonsystem och att det är det som gjort att jag varit så pass mycket försämrad senaste tiden.

 

Säger de att det inte finns något att göra så kommer den där betongväggen springa in i mig, för jag kommer vara för uppgiven för att springa in i den själv.

 

Jag är hoppfull över att få komma till Lund. Men jag är så hemskt rädd också. Rädd för att de släpper iväg mig att fortsätta leva så som jag lever nu. Utan hopp, utan liv och utan framtid.