På torsdag ska jag träffa min endokrinolog och det känns som att jag håller andan tills dess. Min mamma hade ett ganska meningslöst telefonsamtal med henne för ett tag sedan, ett samtal som inte ledde till någonting. Den här tiden på torsdag var redan inbokad när de pratades vid. Hon vill väl följa upp hur det går med mina kortisolvärden.
Min mamma hade även ett samtal med min vårdcentral och det ledde till att min läkare skrev en ny remiss till endokrinologen där han också nämnde inläggning för ytterligare utredning.
Jag får se på torsdag vad endokrinologen säger. Jag vill bli inlagd för jag vill att de utreder mer. Dock finns det ett problem. Om en vecka ska jag åka till Göteborg för att se min absoluta favoritmusikal. Blir jag inlagd kan jag inte åka. Och åker jag och säger nej till inläggning är jag inte en trovärdig patient.
Men jag blir så hemskt ledsen. Jag har sett fram emot att se den här föreställning hur länge som helst. Det handlar inte bara om en föreställning som jag tycker är bra, det är större än så. Mycket, mycket större. Det här är en musikal som startade hela mitt musikteaterintresse när jag var liten. En musikal som rör mig till tårar. Med den alllra vackraste musiken. Varje fredag, när jag var liten, så lyssnade jag igenom alla tre skivorna på mitt rum och sjöng med och levde mig in i alla karaktärer. Det var min bästa stund på hela veckan. Det var under de timmarna jag var som lyckligast. På mitt rum. Ensam. Med musiken.
Jag har inget liv längre. Jag träffar knappt ens mina vänner. Den här resan skulle ge mig livsmotiv, glädje och inspiration. Jag skulle vara så lycklig där i mörkret på teatern och gråta mig igenom hela föreställningen. Rörd till tårar av den sorgliga historien, men det skulle inte bara vara tårar av sorg, jag skulle även fälla många glädjetårar.
Jag vill så gärna. Och det är så jävla orättvist om jag inte får åka. Då går jag sönder ännu mer. Jag vill inte ens tänka tanken för det gör alldeles för ont. Jag måste åka.
Kommentera