Många pratar om att man inte är sin sjukdom. Att man inte ska tappa bort sig själv bland alla symptom som slåss om uppmärksamheten. Man ska se det ljusa även i det mörka. Man ska inte låta sjukdomen ta över ens liv. Inget ont som inte har något gott med sig.
Jag håller inte med. Jag tänker som såhär att det är en sak att leva
med en sjukdom. Det är en annan sak att
inte kunna leva
på grund av sin sjukdom. Jag är inte min sjukdom, men min sjukdom är jag.
Man kan leva med en sjukdom och knappt bli berörd av den. Eller så kan man leva med sin sjukdom, ha en del svårigheter men ändå ha något som liknar ett liv. Men när sjukdomen berövat en på allt, hur sjutton är det då meningen att man ska kliva bort från sin sjukdom och säga: "Jag är inte min sjukdom".
Sjukdomen har slagit sig fram med sådan kraft att ingenting av mitt liv finns kvar. Allting i mitt liv är min sjukdom. Jag kan inte studera. Jag kan inte jobba. Jag kan inte resa. Jag kan inte skaffa barn. Jag kan inte träffa mina vänner. Jag kan inte gå på teater. Jag kan inte läsa. Jag kan inte träna. Jag kan inte sjunga. Jag kan inte ta hand om mitt eget hem. Jag kan inte duscha när jag själv vill. Jag kan inte äta det jag vill. Jag kan inte leka med mina syskonbarn längre. Jag kan inte spela teater. Jag kan inte uppträda. Jag kan inte ta mina älskade morgonpromenader. Jag kan inte... (Det finns för mycket att skriva, jag sätter stopp här.)
Hur ska jag kunna bortse från mina sjukdomar när de berövar mig på all livskvalité?
Kommentera