Jag har precis sovit en liten stund. Det var mycket motvilligt jag öppnade ögonen, jag hade gärna sovit vidare. Men att somna redan vid sextiden är lite för tidigt, även för mig.
Från det att jag vaknade mitt i natten, halv tre, fram till halv fem på eftermiddagen så har jag bara legat i soffan framför serien jag följer. I fjorton timmar har jag legat på exakt samma ställe och bara suttit upp någon kort stund för att tvinga i mig lite frukost och lunch. Jag har bara stirrat på datorskärmen, låtit tiden gå och inte brytt mig ett dugg om någonting.
Det känns som att jag kämpar förgäves för jag blir bara sämre och sämre och sämre och sämre. Jag har krälat på marken, frenetiskt jagat ljusglimtar som slocknat innan jag fått tag i dem. Greppat färger i vardagen men jag inser nu att det är omöjligt att göra en regnbåge av bara gråskala.
Jag har gjort allt. Allt! Men ingenting går vägen. Inga positiva besked når fram till mig och jag har helt förlorat hoppet. Kanske har jag hopp om att det någon gång i framtiden kan bli bättre, om fem år eller tio år. Men att ha det såhär i flera år till kommer inte att gå, för jag har börjat gå under redan nu. Livet är plågsamt. Det är inte meningen att det ska vara det, åtminstone inte hela tiden.
Jag håller andan i elva dagar. Försöker hänga kvar med lillfingret om min livlina. Står ut. Professorn i Lund
måste kunna göra någonting. Hon är mitt allra sista hopp.
Kommentera