Klockan är halv sju på morgonen och det är alldeles mörkt ute. Balkongdörren står öppen, värmedynan står på högsta temperaturen och jag är nerbäddad i soffan med min favoritfilt. Kroppen gör hemskt ont och huvudvärken är påfrestande. Mina ögonlock är tunga, magsyran brinner, illamåendet är irriterande, hjärtat krampar och det känns som att febern härjar i min kropp. Men det gör ingenting för igår hade jag en av de bästa dagarna på väldigt, väldigt länge.
 
 
Min vän skulle egentligen komma vid lunchtid, men när klockan var nio på morgonen så orkade jag inte ens sitta upp. Jag bäddade ner mig i soffan och tänkte att jag snart skulle känna mig lite piggare. Men det gjorde jag inte. Jag fick som vanligt ta upp telefonen och skriva det där hemskt tråkiga meddelandet som säger hur sjuk jag är och att vi måste ställa in. Min kära vän hade inga andra planera för dagen så vi bestämde oss för att skjuta fram det hela till eftermiddagen då jag brukar få lite extra krafter tack vare min eftermiddagsmedicin.
 
 
Jag fuskade lite och tog min medicin två timmar tidigare än jag skulle, men det fungerade för jag orkade ta emot besök. Och denna fina människa ringde på dörren och hade köpt blommor till mig!
 
 
Vi öppnade vårt bubbel, pratade och tittade på fantastiska koreografier. Hon fick öppna sin present och sedan var det dags för raw food-tårta! Sedan sjöng vi sånger från "Cabaret" och "Les Misérables" och min musikalentusiasm vaknade till liv och adrenalinet fick igång mig. Att jag efter bara några minuter satt och halvsov i soffan under den mest glada och livlinga sången hör inte hit. För mitt älskade Yrväder visste att allt som krävdes för att väcka mig var att sätta på "Gabriellas sång".
 
 
Vi sjöng och skrattade om vartannat och jag var så lycklig. Och sorgsen. När jag ser och hör mina favoritmusikaler så blir jag otroligt engagerad och lycklig. Men sorgen över att jag inte längre befinner mig i den världen är så enorm. Men mest var jag glad.
 
 
Jag sjöng och skrattade mig hes och febrig. Ögonen blev glansiga, gäspningarna avlöste varandra, kroppen skrek av smärta, jag fick frossa och huvudvärken var hemsk. Och jag var alldeles utmattad. Jag fick be min vän åka och det dröjde inte länge förrän jag sov gott i min säng, med ett leende på läpparna.

Kommentera

Publiceras ej