Tio över tolv imorgon hämtar sjuktaxin upp mig imorgon och klockan ett blir jag inskriven på sjukhuset. Jag har ingen aning om vad som ska hända där. Jag vet inte vilka undersökningar de kommer göra. Vet inte ifall det kommer skrivas in en ny diagnos i min journal. Vet inte hur många läkare som kommer ta hand om mig. Och jag vet inte alls hur länge jag kommer vara kvar där.
 
 
Jag är rädd att de inte ska tro på att ME existerar. Jag är rädd att de ska se mig som en lat människa som inte orkar träna. Och jag är rädd att de ska tvinga mig till mer fysisk aktivitet än jag klarar av. Jag är inte rädd för att få ont av den fysiska aktiviteten och jag är inte heller rädd för utmattningen och sjukdomssymptomen som kommer över mig. Jag är rädd för att bli permanent försämrad. Att jag ska ta i för mycket så att jag försämras för alltid. För blir jag mer sjuk än vad jag är nu så tänker jag sätta mig i ett hörn någonstans och sluta existera. Men jag tar med mig artiklar och forskning om träning vid ME så jag kan ge det till läkarna och sjukgymnasterna. Förhoppningsvis tror de på det som står... Men jag hoppas på att få några övningar av sjukgymnasten. Övningar som hjälper mig och som inte bryter ner mig.
 
 
Klockan är mycket. Den är snart halv tio och det är galet sent för någon som somnar halv sju, sju om kvällarna. Men adrenalinet som uppstått på grund av nervositet för morgondagen håller mig vaken trots mina sömntabletter. Men det är nog dags att släcka lampan nu. Imorgon måste jag orka packa och få håret tvättat. Så jag får göra ett försök.

Kommentera

Publiceras ej