vinglamedvingar.blogg.se

Från det att jag får ett manus i min hand till det att strålkastaren släcks efter att publikens applåder tystnat svävar jag på moln. Jag saknar att bli tilldelad en roll, öva på replikerna, sångerna och sätta koreografierna. Att diskutera rollkaraktären med regissören, prova ut kostymer och få rekvisitan. Och så har vi alla repetitioner. Som jag älskar att vara mitt uppe i ett repetitionsarbete. Att jobba fram alla scenerier, att sätta replikerna att hitta något magiskt med sina motspelare. Dessa långa dagar. Dagar som gör en fullständigt utmattad och fullständigt lycklig. Man lever med sin rollkaraktär, ser en föreställning växa fram och sedan är det då dags för själva premiären. Nervositeten, euforin, lyckan och den totala fokuseringen. Att stå bakom scenen, redo att göra entré och lyssna till publiksorlet. Och när det där sorlet tystnar så vet man att det är dags att kliva in på scen. Och hjärtat slår. Men sedan är man igång och det är magiskt. Det är ju det bästa jag vet.