vinglamedvingar.blogg.se

Jag skulle vilja ha mitt liv tillbaka nu. Jag vaknar klockan fem varje morgon och blir besviken när jag inser att jag än en gång vaknar upp till en ny dag som är befläckad av alldeles för många sjukdomar och symptom. Och jag blir frustrerad över att de tio timmars sömn jag fått under natten inte är tillräckliga för att jag ska få känna mig utvilad.

 

Jag ligger sedan alldeles stilla, invirad i min värmefilt och ser på en film eller en serie. Måste vila ögonen på någonting annat än mina väggar. Måste fly verkligheten. Måste distrahera mig för att slippa känna det där obehaget i bröstet.

 

Efter en och en halv timme eller två verkar morgonmedicinen och jag orkar öppna ett tomt dokument för att skriva. Och än en gång blir frustrationen stor för jag har så mycket att berätta. Så många känslor att omvandla till poesi. Men det blir ingenting av någonting.

 

Efter att ha varit vaken i tre timmar så orkar jag inte hålla ögonen öppna mer. Så jag sluter dem, försvinner in i sömnen. Då är klockan åtta på morgonen. När klockan är ett går mamma eller pappa in i lägenheten för att försöka väcka liv i mig, för det har vi bestämt i förväg. Jag tänker att det får räcka med en tupplur på fem timmar. (Frågan är dock hur länge jag skulle sova ifall de inte skulle väcka mig.)

 

Jag vaknar alldeles förvirrad. Har ont överallt och känner mig hemskt febrig. Och ljuset skär igenom ögonen och huvudet då ögonmasken gör allting underbart mörkt. I tre eller fyra timmar vaknar jag till liv framför olika filmer och serier.

 

Eftermiddagsmedicinen tar bort lite av sjukdomskänslan och jag orkar lägga datorn på magen för att skriva lite och socialisera med människor över internet. Men oftast vänder sig huvudet bort från datorskärmen och låter blicken vila på tv:n istället. För jag orkar inte riktigt skriva och jag orkar inte riktigt svara på mejl.

 

Klockan blir sju och ögonlocken tunga. Jag släcker alla lampor och sover snart. Men innan dess gråter jag inombords när jag inser att ännu en dag är över och att den har varit helt och hållet meningslös.

 

Såhär ser nästan varenda dag ut. Jag bara ligger här. Ser livet passera. Känner vinden av åren som rusar förbi. Önskar mig livet tillbaka. Vill så hemskt gärna få leva.